Maria och jag tycker tydligen om att odla saker, det har Maria bestämt. Vår balkong på tredje våning i Lidköping har i sommar varit mer åker än balkong. Vi har odlat tomater, bönor, jordgubbar, smultron, potatis och sallad (och säkert massa annat jag glömt). Efter en halv sommar med våra grödor trångbodda på balkongen, bestämde vi oss för att köpa ett hus. Ett riktigt hus, med egen trädgård. Utanför stan, men nära nog för att inte vara på vischan. Det ska vara stort som tusan, ha massor med mark och inte kosta mer än att man får plats med köpeskillingen i bakfickan.

Vi letade inte speciellt länge (nja, vi hann med att kika på några hus som var för små, för liten trädgård, för nyrenoverade, för… ) innan vi hittade Björkliden och vi föll direkt för den gigantiska lummiga trädgården och det stora skeva huset. Byggnaden är uppförd i omgångar, från 1850-talet, då östra flygeln fick sin nuvarande placering, fram till 1979 då den västra flygeln byggdes. Däremellan har huset modifierats ett antal gånger; vi har torpargrund i öster, krypgrund i väster, källare i norr och en gjuten platta i söder. När man står i hallen och tittar in i huset, ser man inte mindre än fyra olika takvinklar och golvnivåerna påminner om lustiga huset på Liseberg. Ett hus att älska! Trädgården är gammal och förvuxen, men det är lätt att föreställa sig att här har varit ett riktigt pampigt ställe en gång i tiden. Fortfarande idag är det svårt att inte bli överväldigad av de många träden, buskarna, den lilla slänten, den stora gräsmattan, ängen och Lidan. Ja, Lidan – vi har 75 meter ner till landets ynkligaste älv-wannabe!

9/9 2009 skrev vi de slutgiltiga dokumenten som gav oss ägandet över Björkliden.

Det är svårt för whiskytrötta ögon att inte överväldigas av Storsjön i morgonljus. Det känns lite som jag fått en örfil laddad med verklighet när jag låter blicken glida över Myrviken, samtidigt som jag fumlar med kaffebryggaren. “Europeisk frukostbuffé” på nåt svenskspråkigt hotell i thailand är för loosers. Nä, tunnbrödsmackor med hemrökt harr, hett kaffe och sällskap av ett höstkyligt Norrland – det är frukost det!

Idag ska vi faktiskt försöka ta oss till något jämtlänninngarna kallar “Fjäll”. Maria säger att det är ungefär som Kinnekulle, fast på riktigt. Jag tycker det ser lite jobbigt ut, men tiger och håller med

Jag köpte mig en liten dator häromdan, en smidig rackare. Den är mindre än ett A4-papper och väger som en liter mjölk, vi kallar honom Hermes. Hermes följer oss vart vi än beger oss: i bilen genom Järpås, på en gård utanför Vara, ett resecentrum i Skövde och senast i söndags kväll på ett nattåg till Östersund. Vi är nämligen på semester här i Jämtland, Maria, Hermes och jag. En hel vecka, långt från civilisation och bekvämlighet. Lyckligtvis finns här vid stugan ett oskyddat trådlöst nätverk med interetaccess och skulle vi få för oss att lämna vår tillfälliga hem, har vi mobilt bredband – vill ju inte helt tappa kontakten med verkligheten. Eh kontakten med internet menar jag.

Maria har lovat att jag inte ska behöva ta några småbeslut under semestern. Det var ett byte mot att jag ordnade med hyrbil och idag ska vi tydligen till Svenstavik och handla viktiga saker, som t ex sprit, öl och vin. Svärfar är lite som matlagningens MacGyver och från hans mäkta fina rök fick vi hembränd harr – denna delikatess förtjänar en av brännvin väl desinficerad strupe.

Maria och jag gör just nu så gott vi kan för att slå ihop våra två bohag till en gemensam tillvaro. En process som skulle kunna vara smärtsam för oss båda, men som hittills avlöpt nästan helt utan dramatik. Kanske mest för att vi faktiskt verkar ha ungefär samma smak och att Maria dessutom inte hunnit samla på sig fullt lika mycket bra skit som jag gjort. Det mesta som lämnat hennes lägenhet har faktiskt gått raka vägen till soptippen (eller “miljöstationen” som det heter nuförtiden). Jag däremot, har efter snart ett halvår fortfarande inte lyckats förmå mig själv att ens städa i lådan med gamla kablar – sånt kan ju komma till användning

Vårat hem är nu fyllt med saker som är antingen skitsnygga och helt obrukbara, eller strykfula men oumbärliga. Maria bidrog med en tillbringare i glas som är läcker, men när man häller ur den kan man tro att den just läcker. Min gamla fåtölj är kanske av det fulaste vi har, men den är ååh-så-skön att sitta i. Men horisonten är ljus – vi skaffar nya grejjor, såna som vi båda tycker om. Det går sakta som fan; vi är för kräsna. Idag (imorgon, nästa vecka, när vi nu har tid) ska vi montera ihop vårt nya vitrinskåp från Ikea. Inte för att vi gillar Ikea, utan för att vi helt enkelt gett upp hoppet att finna något vi båda tycker om, så prislappen fick avgöra ett tills-vidare-köp.

… men jag har absolut ingen inspiration att skriva öht. Ooh, jag har försökt många gånger i sommar, men det blir bara trist uppradande om vad jag käkat, filmer jag sett , vem jag mött och vilka kalsonger som just nu är mina favoriter. Jag skulle ju iofs kunna lägga en ramsa om hur full jag var på kräftskivan, eller om var bilen vi letar efter inte finns eller hur väl vi sköter våran hibiskus, men jag får det liksom inte ur mig på ett snyggt sätt. Jag resonerar som så, att om jag nu nödvändigtvis ska banka ner nåt på mitt tangentbord – för evigt (nåja) etsa mina tankar och upplevelser i verbal (digital) gegga – vill jag ju att det ska vara både snyggt och ha ett åtminstone hypotetiskt läsvärde. Men när jag inte ens själv vill läsa skiten…?

Verkar som jag fyller år idag, yeah! Hade faktiskt glömt av det helt förra veckan när jag och chefen skulle skriva mitt schema. Fick ringa Maria och fråga varför jag markerat den 18:e som “LEDIG” i min kalender.
-”Är det nåt viktigt vi ska göra då, eller gör det nåt om jag jobbar?”
-”Va? Jaa…? Du fyller ju år då?”

Presenter och tårta igår – samma om en timme. Ikväll ska jag fira med min tioåriga vän Laphroaig jag fick av flickorna igår

ALARM! ALARM! Min lilla svarta livsorganisatör stirrar tomt på mig och skriker att det är dags för tvagning och utfodring innan dagens pensionärsvikande. Det är bäst jag gör som den säger, min erfarenhet säger mig att maskinen vet bäst. Själv har jag ju ingen som helst aning när, var och hur jag ska existera och det är inte helt utan oro jag inser att 104 gram japansk elektronik har mer kontroll över mitt liv än jag själv. Utan min mobiltelefon, skulle jag sluta finnas? Du… jag tror fan det. Men det känns som om förändringens varma vindar drar in över mig och mitt ego – jag misstänker att min flickvän håller på att bygga bo här. Det har planterats plastflaskor i badrumsskåpet, rosa underkläder i tvättkorgen och havregryn i skafferiet. Jag vet inte om det är bra eller ej, Maria har förvisso bättre koll än jag, på det mesta. Hon vet när jag börjar jobba, slutar tvätta och borde käkat, men jag är ändå osäker. Å ena sidan är jag ju faktiskt ganska nöjd så länge jag får bossa över fjärrkontrollen till tv:n.
Å andra sidan blir de ju två mot en.

Tro’t eller ej – idag pryder jag – The One And Only – faktiskt första sidan av vår lokala småstadstidning NLT! Jaja, kanske inte hela förstasidan, men jag är med där med bild å allt. Inne i tidningen finner man en artikel där jag “rasar” och dessutom ser allmänt förbannad ut. Sanningen är förvisso att jag är relativt nyvaken och mina ansiktsmuskler helt enkelt inte nåtts av morgonkoffeinet, men det spelar mindre roll; det är en bra bild. Bakom mig syns min absurt stora tv och lite småskit jag borde städat undan. Eftersom jag visste att artikeln skulle komma har jag passat på att anmäla mitt tvinnehav till kuksuga… eh förlåt, utsugarna i Kiruna. Det lär inte bli långvarigt med tanke på den löjligt väl tilltagna summan för tre ynka skitkanaler, men jag får väl härda ut tills mina femton minuter är slut.

Nämnvärt är kanske dessutom att detta faktiskt är första gången jag identifierar mig själv på bloggen. Jaja, jag är väl föga anonym annars heller, men nu idag har jag historiskt länkat till en bild och mitt riktiga namn.

Jaså, jag fick en måttligt bra start på min dag. Nu är det synd om nån igen, Aftonbladet skriver idag om en rullstolsbunden (Han är inte bara rullstolsbunden, han är kändis oxå!) som känner sig “kränkt och förtryckt”. En inte helt ovanlig känsla man har som taxichaufför hehe. Jag blir ofta riktigt för förbannad när jag läser den ofiltrerade sörja som Aftonbladets inkompetenta rubrikjägare spyr ur sig, men det här är ju under all jävla kritik. Klockan är mitt i natten å jag ska hoppa i taxislipsen och masa mig iväg ner till bilen. Vad jag ser fram emot är en dag fylld med små ilskna tanter med käpp, folk i femtiokilos rullstolar, gubbar med rullator och stomipåse och vresiga ungar med ännu vresigare föräldrar – alla med en önskan om att jag kan hjälpa dem med ett transportproblem. Jag kommer göra mitt allra bästa för att lösa det, jag lär göra mitt bästa för att släpa omkring på rullstolar, gåstolar, sittstolar, matkassar, hundar, blommor, medhavd mat och all möjlig och omöjlig skit. Jag kommer göra det med glädje och jag kommer tycka om mitt jobb. Men jag tänker inte försöka lirka in tvåhundra kilo permobil i skuffen på min lilla Saab.