Att handla är en konst är väl inte många som skulle hålla med mig om. Men nog vidhåller jag att det faktiskt är så. Jag kommer precis från affären och jag är förbannad, förvirrad, förvånad och kanske lite förlorad. Prova någon gång att stå helt stilla i en affär och titta på folk, hur oerhört dumt de (man, vi?) beter sig.

En kvinna som ska handla bananer, smyger först fram till fruktdisken för att klämma lite försiktigt på några utspridda klasar i högen. Sen hämtar hon en påse och med denna i ena handen börjar den noggrannare utvärderingen av klasarna. Först skall klasarna plockas omkring på, de som ligger närmast flyttas undan och får byta plats med de längre bort. Varje klase undersöks nogrannt – alla skall klämmas, vickas och vridas på. Trots att det inte finns en enda fläck på någon av de fem första klasarna, ratas dessa. Slutligen koras en vinnare som åker ner i påsen som tveksamt får en löst slagen knut och ömsint placeras överst i kundvagnen. På väg bort från bananerna vänder sig kvinnan tveklöst om minst ett par gånger och skummar med orolig blick över utbudet en gång till, för att förvissa sig om att hon faktiskt valt den absolut bästa klasen.

En man däremot stegar fram till bananerna, tar den klase som ligger nära och ser ut att vara lagom stor. Släpper denna i korgen, utan påse och med blicken redan fäst på nästa anhalt.

Kvinnfolk har även en viss förmåga att inte ta den vara som står längst fram på hyllan. Nej, hon måste ha en som ingen annan pillat på, dvs den som står längst in. I vissa fall kan jag förstå beteendet, t ex vid köp av deodorant och annat som andra kan tänkas ha “provat” och därmed brutit förpackningen. Men när man gräver i botten av en binge konserver eller nödvändigtvis ska ha påsen med disktrasor som hänger längst in på kroken börjar det likna lite… paranoia?