Degraderad

Första dagen på jobbet efter min härliga vintersemester. Den blev väl ungefär som väntat, började med en lismande chef som klämde skiten ur min stackars högerhand och försäkrade mig om hur fantastiskt trevligt det är att ha mig tillbaka. Jag tittade i orderhögen och insåg varför; de jobb jag planerat in för produktion under min tre veckor långa semester, låg kvar på samma ställe. Väl omklädd fick jag sätta tänderna i ett ovanligt komplicerat jobb med datorn, dvs en fil skulle öppnas i rätt program. Man förklarade för mig att det lagts ner ganska mycket tid på det projektet och efter mitt musklick blev det ganska tyst i rummet. Undrar om de förväntat sig nån trollformel och lite rök? Allt blir så mycket lättare om man orkar lära sig sitt jobb.

Hela dagen fortsatte i ungefär samma stil, jag fick förklara den ena grundläggande saken efter den andra, det kändes ungefär som att ha en förskoleklass på besök. Alla problem hade naturligtvis samma orsak: de har ju trots allt varit underbemannade i tre veckor. För det kan ju omöjligen vara så att trots att bara 25% av styrkan var på semester så tog jag samtidigt med mig 75% av firmans kompetens och erfarenhet.

På morgonmötet förkunnades att min kollega med omedelbar verkan ska överta mina arbetsuppgifter, “för att få upp farten”. Jag kommer fortsättningsvis vara ansvarig för allt golvarbete, eller åtminstone de som kräver knäkrypande. Med andra ord, jag ska göra sånt som vi normalt sätter ny personal på för att de ska få träna på nåt. Jag vet att minst en av mina trogna läsare redan har räknat ut vad det gäller och visst är det så: jag är numera ansvarig för presenningsreparationer. Jippi… känns skönt att mina sju års slit och engagemang verkligen tar mig nånstans.

Det går inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att vända det här skitföretaget ryggen. Tills dess får jag roa mig med att skita i alla andra och koncentrera mig på mitt. Men det svider lite att jag inte förrän nu, vid trettitre års ålder, fattat att hårt arbete, engagemang och kunnande inte på långa vägar premieras lika mycket som en riktigt brun tunga.

Comments (4)
…långt från en pressenning nära dig…
 

Jodu, välkommen tillbaka till verkligheten…
Det känns som om det var väldigt längesen som jag reparerade presenningar. Ändå kan jag minnas den brännande känslan i knän och rygg, kombinerat med den smak och lukt som uppstår även under ansiktsmasken. Om man kommer ihåg den gode Roberts ansiktsuttryck när han kom upp ifrån hallen och slängde hanskarna i golvet efter ett par timmars presenningslagning, så vet man precis varför han såg ut som han gjorde.

Att du stått ut i så många år.
Det tyder på en viss …………….. .(fyll i själv)
Själv stod jag ju bara ut i tre.

Men du är ju ung (typ).
Du har ju massor med år på dig innan du inser att du slösat bort din entusiasm på ett ställe där du dagligen möter dålig luft, obefintlig skyddsutrustning, fallrisker,
idiotiska chefer,stress och otrivsel, och där
du saknar möjligheter att utvecklas.

Jag vet att jag låter tjatig
Det känns som om jag sagt det förut

Comment — 16 January 2007 kl 11:47 #
Strip

“Det tyder på en viss… brist på intelligens”? Ja, jo, kanske det. Jaaaa, jag har hört det förut – jag repeterar det framför spegeln varje morgon och kväll: “Skärp dig nu, du beter dig korkat!” Men det verkar inte hjälpa, jag skriker för döva öron hahaha!

Näfan, min korttidsplan nu är taxi, taxi och taxi. Köra bil å snacka skit – det är melodin! Jag har svårt att föreställa mig att jag inte skulle kunna bli bäst på det också… ;)

Comment — 16 January 2007 kl 22:29 #
LaBengt: another grumpy old man
 

Tänk vad mycket motivation det kan finnas i några gamla pressenningar… :)

Med dina sociala talanger har du inga som helst problem att få folk att trivas i en taxi – och att trivas själv.
Nu är det sent – sitter med en husritning…
GN

Comment — 17 January 2007 kl 01:04 #
Robban
 

Hahaha! Förlåt att jag skrattade, men jag kände så jäkla väl igen mig. Samma sak har hänt mig “ett par gånger”. Kommer tillbaks efter skön ledighet och så finns det precis hur mycket som helst att göra, eftersom de “glömt” delegera någon att göra mina uppgifter. Bra planering kallas sådant och det verkar dessvärre vara väldigt vanligt i dagens läge. Trots allt fint snack om “ständig förbättring” “ISO14000 hit och dit” och hans vänner.

Comment — 20 January 2007 kl 12:43 #

Sorry, the comment form is closed at this time.