Tjenare Norrland!

Det är svårt för whiskytrötta ögon att inte överväldigas av Storsjön i morgonljus. Det känns lite som jag fått en örfil laddad med verklighet när jag låter blicken glida över Myrviken, samtidigt som jag fumlar med kaffebryggaren. “Europeisk frukostbuffé” på nåt svenskspråkigt hotell i thailand är för loosers. Nä, tunnbrödsmackor med hemrökt harr, hett kaffe och sällskap av ett höstkyligt Norrland – det är frukost det!

Idag ska vi faktiskt försöka ta oss till något jämtlänninngarna kallar “Fjäll”. Maria säger att det är ungefär som Kinnekulle, fast på riktigt. Jag tycker det ser lite jobbigt ut, men tiger och håller med ;)

Renar, mobilt internet och hembränt

Jag köpte mig en liten dator häromdan, en smidig rackare. Den är mindre än ett A4-papper och väger som en liter mjölk, vi kallar honom Hermes. Hermes följer oss vart vi än beger oss: i bilen genom Järpås, på en gård utanför Vara, ett resecentrum i Skövde och senast i söndags kväll på ett nattåg till Östersund. Vi är nämligen på semester här i Jämtland, Maria, Hermes och jag. En hel vecka, långt från civilisation och bekvämlighet. Lyckligtvis finns här vid stugan ett oskyddat trådlöst nätverk med interetaccess och skulle vi få för oss att lämna vår tillfälliga hem, har vi mobilt bredband – vill ju inte helt tappa kontakten med verkligheten. Eh kontakten med internet menar jag.

Maria har lovat att jag inte ska behöva ta några småbeslut under semestern. Det var ett byte mot att jag ordnade med hyrbil och idag ska vi tydligen till Svenstavik och handla viktiga saker, som t ex sprit, öl och vin. Svärfar är lite som matlagningens MacGyver och från hans mäkta fina rök fick vi hembränd harr – denna delikatess förtjänar en av brännvin väl desinficerad strupe.

Vi parar oss

Maria och jag gör just nu så gott vi kan för att slå ihop våra två bohag till en gemensam tillvaro. En process som skulle kunna vara smärtsam för oss båda, men som hittills avlöpt nästan helt utan dramatik. Kanske mest för att vi faktiskt verkar ha ungefär samma smak och att Maria dessutom inte hunnit samla på sig fullt lika mycket bra skit som jag gjort. Det mesta som lämnat hennes lägenhet har faktiskt gått raka vägen till soptippen (eller “miljöstationen” som det heter nuförtiden). Jag däremot, har efter snart ett halvår fortfarande inte lyckats förmå mig själv att ens städa i lådan med gamla kablar – sånt kan ju komma till användning :)

Vårat hem är nu fyllt med saker som är antingen skitsnygga och helt obrukbara, eller strykfula men oumbärliga. Maria bidrog med en tillbringare i glas som är läcker, men när man häller ur den kan man tro att den just läcker. Min gamla fåtölj är kanske av det fulaste vi har, men den är ååh-så-skön att sitta i. Men horisonten är ljus – vi skaffar nya grejjor, såna som vi båda tycker om. Det går sakta som fan; vi är för kräsna. Idag (imorgon, nästa vecka, när vi nu har tid) ska vi montera ihop vårt nya vitrinskåp från Ikea. Inte för att vi gillar Ikea, utan för att vi helt enkelt gett upp hoppet att finna något vi båda tycker om, så prislappen fick avgöra ett tills-vidare-köp.

Märkligt…

… men jag har absolut ingen inspiration att skriva öht. Ooh, jag har försökt många gånger i sommar, men det blir bara trist uppradande om vad jag käkat, filmer jag sett , vem jag mött och vilka kalsonger som just nu är mina favoriter. Jag skulle ju iofs kunna lägga en ramsa om hur full jag var på kräftskivan, eller om var bilen vi letar efter inte finns eller hur väl vi sköter våran hibiskus, men jag får det liksom inte ur mig på ett snyggt sätt. Jag resonerar som så, att om jag nu nödvändigtvis ska banka ner nåt på mitt tangentbord – för evigt (nåja) etsa mina tankar och upplevelser i verbal (digital) gegga – vill jag ju att det ska vara både snyggt och ha ett åtminstone hypotetiskt läsvärde. Men när jag inte ens själv vill läsa skiten…?

Trettifem.

Verkar som jag fyller år idag, yeah! Hade faktiskt glömt av det helt förra veckan när jag och chefen skulle skriva mitt schema. Fick ringa Maria och fråga varför jag markerat den 18:e som “LEDIG” i min kalender.
-”Är det nåt viktigt vi ska göra då, eller gör det nåt om jag jobbar?”
-”Va? Jaa…? Du fyller ju år då?”

Presenter och tårta igår – samma om en timme. Ikväll ska jag fira med min tioåriga vän Laphroaig jag fick av flickorna igår :)

All your base are belong to us

ALARM! ALARM! Min lilla svarta livsorganisatör stirrar tomt på mig och skriker att det är dags för tvagning och utfodring innan dagens pensionärsvikande. Det är bäst jag gör som den säger, min erfarenhet säger mig att maskinen vet bäst. Själv har jag ju ingen som helst aning när, var och hur jag ska existera och det är inte helt utan oro jag inser att 104 gram japansk elektronik har mer kontroll över mitt liv än jag själv. Utan min mobiltelefon, skulle jag sluta finnas? Du… jag tror fan det. Men det känns som om förändringens varma vindar drar in över mig och mitt ego – jag misstänker att min flickvän håller på att bygga bo här. Det har planterats plastflaskor i badrumsskåpet, rosa underkläder i tvättkorgen och havregryn i skafferiet. Jag vet inte om det är bra eller ej, Maria har förvisso bättre koll än jag, på det mesta. Hon vet när jag börjar jobba, slutar tvätta och borde käkat, men jag är ändå osäker. Å ena sidan är jag ju faktiskt ganska nöjd så länge jag får bossa över fjärrkontrollen till tv:n.
Å andra sidan blir de ju två mot en.

Fifteen minutes of fame, moi?

Tro’t eller ej – idag pryder jag – The One And Only – faktiskt första sidan av vår lokala småstadstidning NLT! Jaja, kanske inte hela förstasidan, men jag är med där med bild å allt. Inne i tidningen finner man en artikel där jag “rasar” och dessutom ser allmänt förbannad ut. Sanningen är förvisso att jag är relativt nyvaken och mina ansiktsmuskler helt enkelt inte nåtts av morgonkoffeinet, men det spelar mindre roll; det är en bra bild. Bakom mig syns min absurt stora tv och lite småskit jag borde städat undan. Eftersom jag visste att artikeln skulle komma har jag passat på att anmäla mitt tvinnehav till kuksuga… eh förlåt, utsugarna i Kiruna. Det lär inte bli långvarigt med tanke på den löjligt väl tilltagna summan för tre ynka skitkanaler, men jag får väl härda ut tills mina femton minuter är slut.

Nämnvärt är kanske dessutom att detta faktiskt är första gången jag identifierar mig själv på bloggen. Jaja, jag är väl föga anonym annars heller, men nu idag har jag historiskt länkat till en bild och mitt riktiga namn.

En timme gåshud

Jag trodde jag hade hittat det perfekta sättet att avsluta min nio dagar långa semester; en timmes manlig avslappning framför tv:n med ögonfägring i sin absolut renaste form – flickor med väldigt lite kläder. Vad kan vara bättre än en kall öl i näven och modeshow på tv med snygga brudar, sexiga underkläder, glitter och musik? Mums! Eller…?

Nope! Inte ens nära, “Victoria’s Secret Fashion Show 2007″ må vara väldigt, väldigt mycket, men inte är det avslappning! Redan efter ett par minuter kände jag att mitt stackars hjärta fick slita som aldrig förr med att pumpa runt mitt blod i pirrande ådror. Eller kanske precis just som förr? Vem minns inte tonåren, med hormoner i kaos och hela världen till synes full av ben, rumpor och bröst!? Tamigfan, är det inte precis exakt samma känsla, nu förstärkt av vingar och kaninöron! Tur att både Seal och Spice Girls dök upp i showen, annars hade jag nog tuppat av. Nu ska jag bara försöka få ner min puls till normala nivåer igen, får väl kolla på fotboll eller nåt annat sömnpiller.

Handtag, famntag, klapp eller dricks?

Äntligen är julfirandet över! Jää! Varför har vi ingen skiten-är-över-dag som faktiskt vore nåt att fira!? Nu kan vi återgå till en trist grå tillvaro i våra miserabla små patetiska liv, slappna av och samla energi till nästa drabbning: Nyår!

Som kanske bekant jobbade jag hela julen. Tro’t eller ej, men en å annan liten tant hade fått sig ett bad – eller åtminstone varit ganska nära vatten – och hoppat i sin röda julkjol. Trendigt värre just nu är tydligen att lämna sin rollator å käpp hemma när man vill imponera på barn och barnbarn. Att det sen tar en halv minut per steg och hela släkten behövs för att hålla tanten på rätt köl, är tydligen irrelevant. Är taxin några minuter sen ska det gnällas och protesteras, trots att kärringen inte ens är klädd. Alla vill såsa omkring i sin egen snigeltakt, krama alla släktingar en extra gång och envist försöka få det minsta barnbarnsbarnet att vinka hej då. Skulle den stackars sönderstressade taxichauffören våga sig på att förklara att det får ta max en minut att vika in tanten i bilen möts han av sura, mördande blickar och en och annan kommentar om att farmor minsann har lite svårt att gå och faktiskt fått lov av “nån tant på kommunen” att ta en hel evighet på sig. Väl inne i bilen ställer alla samma fråga (och då menar jag verkligen alla): “Är det mycket att göra nu ikväll?”. Svaret ekar mellan öronen “Fatta att jag har bråttom istället för att kallprata massa skit!”, men mellan de falskt leende läpparna rinner ändå ett sött “Tja, det har varit ganska mycket ja, men det är ju trots allt julafton” fram. Sött å sliskigt men det smakar fan galla!

Den bästa julklappen hittills är en kyss från en vacker ung blondin. Jag hävdade visserligen att det var dricks men öh, det är inte helt lätt att argumentera när man blir avslätad av en läcker 20-åring med kjol som slutar där den börjar och en hylla som kämpar och sliter för att hålla sig kvar i urringningen som når halvvägs till naveln. Julklapp eller inte, vissa kunder gör det helt enkelt lättare att stå ut med övriga :)

Stora vågor – liten skål

Man kan säga att det sket sig. Yup, det sket sig f u n d a m e n t a l t ! Flickan jag fångade är näst intill perfekt, så när som på ett enda ynka litet fel hmmm… hon vill inte vara min! Det tog henne ungefär två veckor att komma på och hela affären blev så oerhört komplicerad att jag inte ens tänker försöka återge det här. Nej, jag deppar inte för en bortsprungen brud, men jag saknar faktiskt bröderna Allvar och Ivar.

TomtebrudI övrigt är det jobb jobb jobb som gäller, det händer inte så mycket annat just nu. Jag tänker försöka hålla uppe tempot året ut och inleda 2008 med en liten semester. Inte för att jag vill ha nån semester, men min omgivning gnäller och skriker om att jag kommer ledsna på mitt jobb, bli “utbränd” och hamna på psyket. Har lite svårt att tro dem, men det kanske är dumt att chansa. Till min fördel ligger onekligen att jag slipper lida av den julstress resten av världen upplever så här i slutet på året. Jag bryr mig inte, jag högaktningsfullt jätteskiter i denna så kallade högtid! Jag har t o m skapat en helt julfri zon i min lägenhet. Smaka på den meningen… visst låter det härligt? “En helt julfri zon!” Här finns inte minsta lilla tomte, glitter eller barr. Inga änglar, inga guldfärgade kottar, inte en julstjärna så långt ögat når, jag har inte ens en julstake i fönstret! Mitt hem, mitt slott, min borg är en fristad där man får vara sig själv, dricka norrlands guld och käka nötter istället för att bälga i sig julmust, peta loss knäck ut tänderna och se de där förbannade skumtomtarna överallt. Inte nog med det, jag har lyckats planera mitt julschema så att jag jobbar både julafton och juldag, från eftermiddag till sent på natten. Visst är jag smart? Inte en chans att nån kan tjôta iväg mig på julmiddag eller paketöppning – jag ska sova och jobba! Det är min rättighet som vuxen att slippa sitta å öppna paket med strumpor och schampo när det finns två små barn i familjen som mer än gärna gör jobbet. Självklart har jag massor med julklappar till mina små systersöner slash gudsöner, men de vuxna får vackert klara sig helt utan “tomtehälsningar från tomtenissen” i år. Jag ska skuffa omkring rullatorer och vika pensionärer som vilken måndag som helst. Möjligen med den skillnaden att någon av dem kanske fått sig ett bad och kanske t o m klätt sig i något annat än beige – julen påstås ju vara en tid för mirakel hehehe!