Det är så förbannat synd om folk

Jaså, jag fick en måttligt bra start på min dag. Nu är det synd om nån igen, Aftonbladet skriver idag om en rullstolsbunden (Han är inte bara rullstolsbunden, han är kändis oxå!) som känner sig “kränkt och förtryckt”. En inte helt ovanlig känsla man har som taxichaufför hehe. Jag blir ofta riktigt för förbannad när jag läser den ofiltrerade sörja som Aftonbladets inkompetenta rubrikjägare spyr ur sig, men det här är ju under all jävla kritik. Klockan är mitt i natten å jag ska hoppa i taxislipsen och masa mig iväg ner till bilen. Vad jag ser fram emot är en dag fylld med små ilskna tanter med käpp, folk i femtiokilos rullstolar, gubbar med rullator och stomipåse och vresiga ungar med ännu vresigare föräldrar – alla med en önskan om att jag kan hjälpa dem med ett transportproblem. Jag kommer göra mitt allra bästa för att lösa det, jag lär göra mitt bästa för att släpa omkring på rullstolar, gåstolar, sittstolar, matkassar, hundar, blommor, medhavd mat och all möjlig och omöjlig skit. Jag kommer göra det med glädje och jag kommer tycka om mitt jobb. Men jag tänker inte försöka lirka in tvåhundra kilo permobil i skuffen på min lilla Saab.

Handtag, famntag, klapp eller dricks?

Äntligen är julfirandet över! Jää! Varför har vi ingen skiten-är-över-dag som faktiskt vore nåt att fira!? Nu kan vi återgå till en trist grå tillvaro i våra miserabla små patetiska liv, slappna av och samla energi till nästa drabbning: Nyår!

Som kanske bekant jobbade jag hela julen. Tro’t eller ej, men en å annan liten tant hade fått sig ett bad – eller åtminstone varit ganska nära vatten – och hoppat i sin röda julkjol. Trendigt värre just nu är tydligen att lämna sin rollator å käpp hemma när man vill imponera på barn och barnbarn. Att det sen tar en halv minut per steg och hela släkten behövs för att hålla tanten på rätt köl, är tydligen irrelevant. Är taxin några minuter sen ska det gnällas och protesteras, trots att kärringen inte ens är klädd. Alla vill såsa omkring i sin egen snigeltakt, krama alla släktingar en extra gång och envist försöka få det minsta barnbarnsbarnet att vinka hej då. Skulle den stackars sönderstressade taxichauffören våga sig på att förklara att det får ta max en minut att vika in tanten i bilen möts han av sura, mördande blickar och en och annan kommentar om att farmor minsann har lite svårt att gå och faktiskt fått lov av “nån tant på kommunen” att ta en hel evighet på sig. Väl inne i bilen ställer alla samma fråga (och då menar jag verkligen alla): “Är det mycket att göra nu ikväll?”. Svaret ekar mellan öronen “Fatta att jag har bråttom istället för att kallprata massa skit!”, men mellan de falskt leende läpparna rinner ändå ett sött “Tja, det har varit ganska mycket ja, men det är ju trots allt julafton” fram. Sött å sliskigt men det smakar fan galla!

Den bästa julklappen hittills är en kyss från en vacker ung blondin. Jag hävdade visserligen att det var dricks men öh, det är inte helt lätt att argumentera när man blir avslätad av en läcker 20-åring med kjol som slutar där den börjar och en hylla som kämpar och sliter för att hålla sig kvar i urringningen som når halvvägs till naveln. Julklapp eller inte, vissa kunder gör det helt enkelt lättare att stå ut med övriga :)

Mera sprit! SPRRRIIIT!

taxi.jpgSom synes är det glest mellan inläggen här och även om det är lockande att säga att jag inte har tid, är sanningen den att jag inte har varken energi eller inspiration att skriva nåt.

Bilen har iaf kommit, jag har kört den två veckor nu, men bara dryga sexhundra mil. Redan första kvällen, resa nummer två, var det någon som spillde cola över instrumentpanelen. Man kan säga att bilen var ny i ungefär en timma hehe.
Skinnsäten, AC å det vanliga lull-lullet. Dock verkar det som det snålats rejält på stereon – jag har nog fått minsta modellen :( “Fjutt-fjutt-fjutt” i högtalarna blir inte så mycket party en lördagkväll direkt. Men bortsett från det kommer vi väldigt bra överens, jag och min bil. Hon är lite törstig på spriten, men full av energi. Det kanske är just mer sprit jag behöver, så jag också blir lite piggare.

Ikväll vid åttasnåret ska jag köra till Åmål och imorgon bitti måste jag vara inloggad och i Grästorp klockan… eh… hmmm det behöver jag ta reda på, men det var tidigt som fan.

Och innan dess ska jag faktiskt hinna med en date! Jää!

Hellmoppers 4ever!

Som stereotyp taxichaufför står man ibland en mindre grupp kollegor, någonstans på ett litet torg, med händerna i fickorna och ser allmänt sysslolös ut. Det ingår i jobbet och – kanske viktigare – i imagen som taxichaffis. De med lite pondus (airbag) spatserar fram och tillbaka medans de lite magrare står still och röker. Ska man stå i flock om fler än tre, bör där ingå minst en mörkhyad kollega eller åtminstone någon av utländsk härkomst. Bilarna kan vara lite slarvigt-spontant parkerade långt ut i gatan och med motorn på tomgång, gärna grupperade efter taxibolag och beställningscentral.

Igår kväll stod jag och Carl vid torget i Lidköping och stereotypade oss. Vi studerade ett gäng unga mopedister som åmade och kråmade sig framför två vackra flickor i korta kjolar. Det gasades och tutades, mopederna stegrades och kördes i cirklar runt de unga flickorna som såg både roade och lite skrämda ut, även om de gjorde sitt bästa för att ignorera pojkarna. Min första tanke var ju att det där ser oerhört fånigt ut och scenen var som tagen ur en dokumentärfilm på Animal Planet. Men, handen på hjärtat, växer man verkligen ifrån sånt? Som vuxen kanske man försöker imponera med andra medel, men metoden är ungefär densamma – briljera och blända! Jag har länge funderat på att skaffa mig en moped för korta resor inom stan. Men det kanske är en livskris mer än en önskan att åka miljövänligt till jobbet?!

Tystnad. Tagning.

Jag har jobbat. Jag är trött. Jag vill sova.

Två veckor som taxichaufför och jag gillar fortfarande mitt jobb, underligt nog har jag inte ångrat bytet en enda gång. Största problemet nu är, vad gör man med alla lediga dagar som dyker upp där man minst anar det? Denna veckan har jag varit ledig måndag, tisdag, större delen av onsdagen och det mesta av torsdagen. Visst, lite nattpass lite här och var, men de är ju bara tio, kanske tolv timmar. Idag blev det 12,5 timmar i Nossebro. Man kan säga att 12,5 timmar i Nossebro är nog med arbete för en hel vecka, man har verkligen inte en enda minut över att pusta ut på. Det jag hunnit pressa i mig idag är följande fantastiska hälsomeny:
1 påse Tutti Frutti
1 Mer (riktig, inte mini-)
1 Äpple
Och nu, efter jobbet, en kebabpizza med dubbel sås.

Nu ska jag sova – jag börjar “Senast 07:00, men det kan mycket väl hända att du blir inringd vid fyrasnåret om det dyker upp nåt”. Hehe, konceptet med skönhetssömn är ett minne blott. Å andra sidan kan jag lika gärna skippa den – jag är väl ändå snart gammal nog att skaffa mig grått hår i hästsvans och solarierynkor i hela fejset.

Och en nittonåring.

Game Over

Så var det över. Inget pissande i kompressorrummet, inget gardinsnytande. Jag skaffade en gigantisk smörgåstårta, mina kollegor skramlade till ett par riktigt tjusiga skålar i glas. Det är inte helt utan vemod jag lämnar stället, men det känns verkligen skönt att jag till slut vågade lämna skiten bakom mig och satsa på något nytt. Jag förvånar mig själv lite faktiskt. Nu ska jag sova en stund, sen ska jag dricka obscena mängder sprit tillsammans med Carl, för att fira.

En!

Den här dagen har varit helt olidligt lång och eh… lång. Jag har helt förlorat förmågan att koncentrera mig, det är som att gå i en konstant fylledimma. Inte den där sköna dimman tidigt på kvällen utan den jobbiga, den som dyker upp vid halvsex-snåret när efterfesten varit lite för hård och lite för lång. Körde några timmar taxi nu på kvällen men det kunde nog lika gärna kvittat; blev inte många ören inkört och jag lyckades knappa fel på taxametern på tolv av tolv möjliga resor. Imponerande siffror i sig, men jag är inte helt övertygad om att min nye arbetsgivare uppskattar de små rebusarna jag måste skicka med varje redovisningskuvert.

Imorgon är absolut sista dagen på kukfabriken. Jag ska ägna större delen av den till att leta reda på alla prylar jag släpat dit under åren: en näve tvingar, en mikrovågsugn, en bild på en brud i silverdräkt, en gul hink och en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hade gärna velat knycka nåt litet “avgångsvederlag”, men det finns fanimej inget kul å sno på den firman. NADA!

TVÅ!

På vägen hem från vad som om två ynka dagar kommer vara intet annat än ett färglöst minne, passade jag på att svänga förbi taxi och få mitt första schema: fr o m måndag klockan 06:00 klär jag mig i slips och vit skjorta när jag bänt upp mina trötta ögonlock för att masa mig iväg till jobbet. Slut med stålhätta och knäskydd, öronproppar och skyddsglasögon. Och framför allt slut på krympta arbetsbyxor som räcker till mitten på vaderna.

Mer info om bilen:
Den är vit.
Den har stora stereopaketet!
Den kommer efter mitt önskemål utrustas med “Stora starka jävla extraljus” :D

Tre!

Jag fick ett minst sagt trevligt telefonsamtal idag – min nye arbetsgivare ringde och berättade att “min” bil nu är beställd och kommer levereras vecka 25. “En helt ny Saab 95 med skinnklädsel å stora motorn” berättade han stolt och fortsatte med “Jag tog med fem-ekrade alufälgar till vinterhjulen också”.

Imorgon ska jag avsluta det den nye killen påbörjat idag. Inte går det fort inte, men han har åtminstone rätt inställning. För mig som är superpetig med allt jag gör i jobbet är det kanske inte helt jättekul å avsluta någon annans halvbra jobb, men lägger jag manken till kan jag nog dra ut på det större delen av åtminstone förmiddan hehehe!

Ny bil! Yeah!

Fyra!

Imorgon kommer det nya offret för inskolning och jag har planerat veranda sekund av dagen med slavgöra för honom och fickpingis för mig.

Hoppas jag slipper peka.