Fem!

Fem dagar kvar, yeah! Tyvärr åker jag väl på å jobba alla fem, men det får väl gå. Motivationen är lite sådär, effekter av uppsägningen är påtagliga och blir värre för var dag. Hur mycket jag än försöker hålla upp tempot blir det bara pannkaka av mina ansträngningar. Jag orkar inte längre tjafsa med mina kollegor när de gör fel utan konstaterar istället att jag inte behöver bry mig, det är nån annans problem. Från och med om en vecka får de städa i sin egen skit, sota för sina egna misstag.

Och jag får med stor sannolikhet bära skulden.

Sex! (Siffran 6 alltså, inte den roliga sorten)

Några dagar efter jag sagt upp mig frågade jag min chef hur han ville ha det: “Blir det nån nertrappning? Vad ska jag säga till min nye chef, han väntar naturligtvis på besked.” Och fick svaret att han behövde tänka på saken. Två veckor senare kom han till mig och pratade om “Vi satsar på att du slutar här nån gång i slutet på maj då…”. Jag svarade att hans tänkande dragit ut på tiden och det liksom inte fanns så mycket utrymme kvar för nån stegvis nertrappning och att jag inte längre var intresserad. Han surade lite, men hämtade sig förvånansvärt fort och vi kom överens om en helt vanlig uppsägningstid om en månad. Med option om ev framtida inhopp som konsult hehe.

Det verkar som jag blivit lite morskare iom att jag faktiskt inte behöver bry mig om humöret på min chef. Ironiskt nog verkar mitt nyvunna mod ha positiv inverkan på min förr så sure och oberäknelige chef – han har varit riktigt trevlig att jobba med de senaste veckorna. Inte fullt så trevlig att jag skulle överväga att stanna där, men ändå ett bra steg i rätt riktning. Får jag bara bestämt mig om jag ska snyta mig i gardinerna eller utnyttja möjligheten till framtida extraknäck så är snart hela den här trista historien slut. Sju år åt helvete, sex dagar kvar.

Sju!

En ynka vecka. Fyrtio arbetstimmar, fem frysta luncher, 25 muggar kaffe och en påse äpplen bort ligger den fredagseftermiddag som just nu känns mer avlägsen än insatslägenhet på Mars. Samtidigt känns den lika obehagligt nära som en geting i kalsongerna. Om en vecka går jag hem från jobbet. Och stannar hemma.

Scary.

En bil är en bil är en bil… – Episode II

Mötet med min presumtiva arbetsgivare gick utomordentligt bra, vi kommer bra överens och jag är övertygad om att vi kommer ha ett långt och gott samarbete. Bilvalet föll på en Saab 95 2.3t BioPower, i kombiutförande naturligtvis – man måste ju kunna knöka in en rullstol eller två i skuffen emellanåt. Jag har sagt upp mig från mitt nuvarande arbete och ämnar stegvis minska arbetstiden till noll i samma takt som jag ökar den till 100% i taxin. Den nya bilen kommer iofs inte förrän i slutet av Juli, men det finns gott om jobb hela sommaren i andra bilar och jag är minst sagt sugen på å lämna slaveriet.

… och det var så allt började – Episode I

“Man är alltså ansvarig för sin egen bil. En del gillar kvällar, andra vill bara jobba dagtid. Vill du ha en Saab – vill du ha en Volvo? Det är så mycket, det går inte ta på telefon, vi måste träffas och prata igenom allt.”

Nånstans där fick jag hjärnstillestånd och det enda jag hörde var “zummm”. Jag känner mig som ett barn i nya gummistövlar på en grusväg full med ostampade vattenpölar. Jag är stor nog att veta att man inte ska ta ut saker i förskott, men jag har så svårt att hålla mig – går det här i land så kommer hela mitt liv förändras radikalt. Förvisso, taxiförare är ett allt annat än glamoröst yrke – kanske rent av raka motsatsen – men det är ett bra erbjudande som kommer att befria mig från mitt sju år gamla, tunga ok. Att få en “egen” bil är inte illa. Inte illa alls.

Pappersparasoll och glitter!

Semester! Eller nja, kanske inte, men jag ska åtminstone inte jobba på hela helgen. Tjohoo!

För att festa till det lite och fira min kortsemester släpade jag med mig Carl till systemet. Lite roligare å springa omkring därinne med sällskap, men att välja just Carl kanske inte var det smartaste jag gjort – han har uppenbarligen dåligt inflytande på mitt dricka! På bara några minuter lyckades jag plocka till mig en flaska Cinzano, en Smirnoff Ice, en Herrljunga jordgubb/vanilj, en Cube sour lemon och en liten Kahlúa. Jisses, taskigt läge! Jag lade några Spendrups öl överst, siktade på en kort kö och höll tummarna för att ingen skulle se min korg full med kärringdricka innan jag hann få ner dem i min maskulint lila plastkasse.

Addendum:
Det var på vippen att min semester sket sig, bara några minuter efter jag postat inlägget! ‘Marie’ ringde från ett annat taxibolag och frågade “Tjena, du jag har lite tider till dig här” och fortsatte ett låååångt rabblande. Nästan som en ren reflex höll jag på å svara “Ja” på första tiden, imorgon kväll, men tvingade mig själv i sista stund att tacka nej till erbjudandet. Fan, hoppas jag inte sumpat massa framtida jobb där nu *suck*
Jag inser att jag låter som en såndär som jobbar dygnet runt å inte har nåt liv, men det är bara inte sant. Jag jobbar inte dygnet runt ;)

Sånt ska göras i Hong Kong!

Kunden: “Tack och hej”
Jag: “Öööööh vänta, hörru! Glöm inte din kompis i baksätet! Han har slocknat!”
Kunden: “Vem? Nä, honom känner jag inte, du får väl ta med honom tillbaka”
Jag: “Nänänä,� det här är inget hotell, han kom med dig, du får ta hand om honom.”

Kunden öppnar bakdörren, tar tag i kragen på killen i baksätet och välter ut honom på backen och muttrar “trädgårdstomte” samtidigt som han slår igen dörren.

Au revoir mademoiselle

Livet som taxichaufför är onekligen ganska spännande. Eller åtminstone väldigt innehållsrikt. En helt vanlig lördagkväll händer så mycket underliga saker att man lätt skulle kunna få ihop till en mindre novell.

Temat igår kväll visade sig i min bil vara “Skumma typer”. En läcker brud som erbjöd både det ena och det andra, en relativt känd skurk, två kvarglömda semlor och en kille som fått sitt knä sönderslaget av en vilt främmande turk. När en tvättäkta raggare förklarar att “Han sprang så in i helvete, jag fick ta en taxi för att komma ikapp honom” är det lätt att tro att han överdriver åtminstone lite. Min kollega bekräftade dock händelsen, senare på stationen hehehe.

Jobbajobbajobbajobbajo…

Tjugofem timmar nu i helgen, 90 den senaste månaden. Det är iofs inte så mycket, men jag har ju mitt vanliga sju-till-fyra fortfarande så det känns i kroppen. Det verkar som det finns nästan obegränsad tillgång av taxijobb om man bara vill. Och jag vill :D Enda nackdelen är att det inte blir så mycket tid över för att lata sig just nu, men sånt hinns väl med förr eller senare ändå antar jag.

Scandinavium – världens största popcornmaskin!

“Frö-lun-da! Bam-bam-bam! Frö-lun-da! Bam-bam-bam!” Frölunda - HV71
Två timmar trummande, visslande, trängsel, skrik, applåder och en outhärdlig stank av fett! Självklart är det en ishockeymatch jag pratar om, Frölunda mot HV71. Sport är inte riktigt min grej, men igår eftermiddag fick jag en körning ner till Scandinavium som faktiskt var ganska kul. Kunden hade en extra biljett till chauffören (mig) och efter några besvärliga försök att hitta en parkering fick jag alltså avnjuta mitt livs första hockeymatch helt gratis och med fullt betalt. Spännande, ja visst, men det är nog inget jag skulle göra på egen hand. Stanken av popcorn, hamburgare, strips, korv, chips och annat är för övrigt helt olidlig!

Trevligt arrangemang annars – när hemmalaget skulle in på plan hade man ordnat med fyrverkerier, ljusshow, häftig musik och presentation av varje spelare. När bortalaget gjorde entré hade de knappt tänt ljuset hehe. Varje gång domaren dömde till bortalagets fördel var han en idiot och blev utbuad och de gånger han gav sig på att utvisa en HV71-spelare lyfte taket av jubel! Matchen slutade väl förtjänt 3-2 till Frölunda och jag såg inte röken varken slagsmål eller upplopp. Fast det kanske bara är uppe i fjollträsk de håller på med sånt.