Legosoldater med stora bröst och randiga sockar.

Verkar som jag har en bedragare på bloggen! Någon vill få mina kära besökare att tro att jag skulle lämna min post och överlåta min plikter till kreti eller pleti. Ha! Kommer inte på tal, en sjunkande kapten blir vid sin läst… häst… nåt! Dock börjar hela vantehistorien ta på krafterna, de senaste veckorna har mitt hem blivit invaderat av ytterligare okända plagg, allt från från underkläder till… eh överkläder. Enligt bifogade små hotbrev – där man kallar sig bl a “Det Tunga Artilleriet” – vill man få mig att tro att detta skulle vara någon sorts fritagningsmanöver från Lovikaregementet. Föga framgångsrik vill jag påstå, men inte desto mindre obehaglig. Den färgglada garderoben växer och Vanten lyser fortfarande med sin frånvaro sedan Ankmaffians lilla helgnöje. Mina små gula soldater har plikttoget inte yppat minsta lilla pip om den ödesdigra söndagen, men min magkänsla säger mig att det numera finns ett rött garnnystan bland ståplatserna i Stadsparksdammen.

Ankmaffian

ankattack.jpgMedlaren gav upp, innan jag ens ställt mina krav! Utan medlare ingen lösning. Vanten börjar bli besvärlig och ställer till problem. Den håller en plats upptagen i byrålådan och vägrar desutom äta. Jag lät min inte helt vänligt inställda ankmaffia ta med sig vanten på en promenad i den skumma delen av betongdjungeln, deras order var: “Enjoy”…

Mössan talar ut om SEX-chocken

Igår kontaktades Life, The av Mössan – en av huvudpersonerna i vantedramat – och ville göra ett uttalande. Jag begav mig till hallen för en intervju och möttes av en minst sagt skakad huvudbonad. Vi talade en stund över en kopp varm choklad och mössan berättade om sin traumatiska vecka på hatthyllan med Vanten.

- Vad hände egentligen på hatthyllan, var Vanten där hela tiden?
– Vanten gömde sig de första dagarna, men jag visste att den var där, jag kunde känna närvaron. Det isade i garnet på mig!
- Gjorde vanten några närmanden?
– Inte mot mig, inte de första dagarna. Men jag kunde höra hur Halsduken grät om nätterna. Ibland hörde jag små skrik av smärta uppblandat med prasslandet och jag visste att det snart var min tur.
- Såg du vad Vanten gjorde med halsduken?
– Nej, jag såg inget, det var alltid mörkt. Men jag hörde.
- Berätta om den sista natten på hattyllan.
– Vanten kom smygandes redan tidigt på kvällen, halsduken hade trillat ner över kanten tidigare på dagen och hängde livlös över en galge. Jag visste direkt att nu är det min tur.
- Sade den något till dig?
- Den sa inget, kom bara och lade sig på mig, utan ett ljud. Jag har aldrig någonsin varit så rädd!
- Vad hände sen?
– Den… den tog på mig, stoppade in sin tumme under kanten… usch, det är… det var… nä.
- Var Vanten vid något tillfälle inne i dig?
– Ja, hela Vanten var inne i mig vid två tillfällen under natten. På morgonen gav den sig iväg och efter det såg jag den aldrig mer.

Life, The har kontaktat ordningsmakten med Mössans berättelse, men enligt uppgift måste ett sådant vittnesmål ogillas om Mössan inte själv gjort en anmälan mot Vanten.

Halsduken upprepad?

Tidigt på morgonen igår, fredag, hittades Halsduken slarvigt hängd över en galge. Det är oklart om plagget är intakt, men säkra källor uppger att den randiga halsvärmaren var livlös vid upptäckten och skyndsamt veks ihop och fördes till byrålådan. Ett vittne till händelsen kommenterar:
- Det var ett solklart självmord! Halsduken bara seglade ner över kanten på hatthyllan, det fanns ingen annan där.
Ordningsmakten rapporterar att inget tyder på yttre våld. Inga inga revor i väven, förutom några brustna maskor som bedöms vara äldre skador.

Vanten

vante.jpg
Det visade sig nyligen att jag haft en objuden gäst i mitt eget hem – en röd vante! En parasit, som olovligen intagit min hatthylla, skrämt min mössa och besudlat min halsduk. Upptäckten var för mig en oerhörd chock, men som den varmhjärtade och sympatiske kille jag egentligen är, ville jag återgälda vanten till sin matte. Efter vissa svårigheter att kontakta vantens matte lämnade hennes kontaktperson besked om att jag skulle leverera vanten till en adress i ett av stans skummaste kvarter. Med tanke på min traumatiska upplevelse och psykiska lidande vågar jag mig knappast ut i mörkret med en okänd vante i släptåg. En vante i den här kalibern kan vara kapabel till nästan vad som helst, inget sällskap mamma rekommenderar direkt.

Jag har ännu inte lagt fram mina krav, men vanten är för tillfället vid god vigör. Skulle dock fler bekanta blandas in, är jag inte främmande för att låta vanten möta sin skapare! Ta mig på allvar, jag är djurvän och hjälper mer än gärna änderna i parken att hålla värmen i vinter…