No news

Nyduschad, å nydeklarerad. Jippi. Verkar som jag kanske får tillbaka en liten slant på skatten i år oxå. Blir det så ska jag nog kosta på mig en resa. Eller nja, en promenad till centrum räcker det nog till. Och en korv med bröd.

LaB undrar om “No news is good news” men å tjohejsan vilken galen tunna han grävde på andra sidan ån. Jag har helt enkelt inte orkat skriva, har fullt upp å lyfta mig själv i örat å släpa mitt lata arsle ur sängen på mornarna.
Psykopaten jag jobbar för har visat sig vara just det. Det är synd, själva arbetandet har faktiskt blivit väldigt mycket bättre sen ägarbytet – idag fick vi t o m två nya batterier till popnitstången. Efter bara två månaders gnäll! Inte illa, inte illa alls. Men det här förbannade tåtrippandet runt vår primadonna klarar jag bara inte av. För nån dryg vecka sen eller så, fick jag en tvåtimmarsutskällning för min taskiga attityd till jobbet. Han kunde inte precisera vad det var jag gjort galet utan hänsivade till att jag har dålig självinsikt om jag inte vet det själv. Mitt arbete påstår han sig vara väldigt nöjd med, hur fan hänger det ihop? Att utskällningen skulle ta två timmar hade han nog bestämt innan för de sista 30 minuterna satt vi helt tyst och tittade på varann. Jag har iofs betalt mellan sju och fyra så vill min chef att jag sitter i en bekväm soffa tittar på honom i trettio minuter är det helt ok för mig, jag har nada problem med sittande. Däremot har jag inte betalt för att lyssna på hans PMS-utfall.
Tönten anklagade mig för att vara simulant. MIG??? Nog för att jag lyckades få influensan två gånger, men jag var trots allt på jobbet tre dagar med mycket hög feber innan jag gav upp. När jag kom hem från jobbet sista dagen visade min temperatursensor 38,8ºC i armhålan, innan jag slocknade i soffan. Så mycket tack fick man för sitt engagemang och pliktkänsla.
En känga för tidhållningen fick jag oxå. Inte så att jag är sen eller smiter tidigare, bara “en påminnelse att våra arbetstider är viktiga”. Jag påpekade att om han ska vara petig åt det hållet så är jag naturligtvis petig å andra hållet. Inget svar. Hur det hänger ihop med att jag är sist in å först ut varje rast vet jag inte, men ju mer han gnäller desto mindre engagerad i våra kunders ovana att komma strax före rast och slutedags blir ju jag. Faktum är att inte vilda hästar skulle få mig att jobba över nu. Min chef har framgångsrikt lyckats göra firmans mest engagerade arbetare totalt likgiltig. Skickligt. Men så har han ju varit chef på Göfab oxå. Påstår han. Hahaha, säkert… Tönt!

Att jag mår dåligt går ut över min omgivning och kanske mest min stackars flickvän. Det finns inte nog blommor i hela världen för att gottgöra henne så jag får helt enkelt hoppas på Maggans stora hjärta.

Glöm inte: What happens on the blog, stays on the blog.

Luktar illa

Nåå… var det någon som läste mitt inlägg igår?
Ha-haa! April, april! Jag skrev det på en PostIt.