Äntligen nytt år

Jaha, nu är det dags då, det årligen återkommande evenemanget summera-året-som-gått. Jag gör processen kort – 2006 var ett jävla pissår. Det började sådär, var lite halvbra i mitten och slutade i katastrof. Hoppas 2007 blir bättre, men jag ärligt talat inte mycket hopp om nånting kvar. Min kära kusin vill att jag följer med på kalas ikväll men jag vägrar, jag tänker stanna i min soffa och sura resten av det här skitåret!

Kvotera in mig!

Mitt personliga brev så här långt:
Jag är en stresstålig, självständig, positiv och målinriktad fyrtiosexårig kvinna från övre norrland som trivs med att arbeta i grupp.
Har inte kommit så mycket längre, men det där borde fan kunna fixa mig ett jobb som det är?

3… 2… 1… BANANER!

Nu jävlar händer det grejjor! Snackade med taxifolket igår (efter att ha dragit ut på det ett år ungefär) och fick löfte om att komma på träning direkt efter nyår! Det är nog väldigt mycket att lära sig, man ska ju klara av taxametern och umm… eh det kanske inte är så mycket då, men det ska bli spännande. Som vanligt är jag mest nervös för det där med lokalkännedom – jag har inte en aning om vad gatorna här i byn heter.
Dessutom sitter jag fortfarade och plitar på ett “personligt brev” till mina ansökningar, men det står förbannat stilla. “Håll det kort” sa bittan, men vafan det är lite väl kort just nu. Fast egentligen kanske det inte behöver vara nåt speciellt, en gemensam nämnare är att alla söker efter någon som är “självständig, positiv, målinriktad och kan jobba i grupp”. Vad man letar efter är med andra ord en någorlunda vältränad schimpans.

Curriculum Vitae my ass!

Att fylla i ett formulär för CV är inte så lätt som man skulle kunna tro; jag har spenderat större delen av dagen med att försöka titulera mig på olika sätt. Uppgiften är förmodligen ganska enkel för de som har en titel, och kanske t o m en utbildning. Men vad ska man kalla sig om ens främsta tillgång är intelligens och vanligt jävla sunt förnuft?
Fortsätt läsa Curriculum Vitae my ass!…

Röven är bak bak BAK! Fatta!

Dan före dopparedan! Som omväxling har jag planerat mina förberedelser i år, så att jag ska slippa slåss med alla dessa enfaldiga stackare som nödvändigtvis måste trängas i affärer i sista sekund. Men vad får jag för det? Absolut inget alls, inte ett skit – tejpen har tagit slut och det enda i lägenheten som möjligen skulle kunna agera ersättning är tuggummi. Det är med andra ord bara att vackert masa sig ner till affären och sex timmars kö. Ha ha haa… *suck*

Fan…

Girl power! Eller "en hel tomtearmé"

So, jag stövlade in hos bossen, frågade om han hade tid och undrade helt vänligt “Vad tjänar min kollega? Han har fått order av dig att hänvisa mig hit så här är jag.”
Oj…
sen följde en kvart lång utskällning. Och då menar jag verkligen utskällning där han med högrött nylle skrek att “Det är jag som bestämmer vem som tjänar vad och du ska bara sköta ditt och inte bry dig om de andra”. Ok, jättehemliga löner med andra ord. Min lille boss har nog fått sig en liten släng av storhetsvansinne. Efter “Du ska göra som du blir… du ska göra ditt jobb och inget annat!” insåg jag att min chef möjligen har ljuset tänt, men där är fan ingen hemma.
Efter en stund lugnade han ner sig och det verkade som han hade sig själv under åtminstone någorlunda kontroll när jag gick hem för dagen. Haha, som ett litet barn i en gammal mans kropp.

Idag på morgonen sa jag “Hejdu” som vanligt, men det skulle jag inte gjort. Som svar fick jag en likadan utskällning där han förklarade att jag inte ska sprida osämja på företaget och trakassera mina kollegor. Som slutkläm krävde han att jag ber mina kollegor om ursäkt och att de bekräftar detta till honom. “Det kommer inte hända fattar du väl” sa jag och strosade iväg mot dagens arbete.

Två timmar senare, klockan nio, hade han tydligen fått hem alla hästarna. Leende som en sol, pratar om julfirande och familj, som om inget hänt. Var och en fick en julgrupp och lunchrumstomten skickades med hem till min morsa, med hälsningar från firman.

Underligt? Vad fan gör jag nu? Well, man har ju tre veckor semester att fundera på saken he he he

En tomte begraven

Jag: Han bjöd n kronor, jag tycker nog det var lite snålt. Vad fick du?
Min kollega: Jag fick inte säga det till dig. Eller rättare sagt han (chefen) sa “han får fråga mig”

Va i helvete? Här sliter man som ett djur och så går folk omkring å myglar! Nu har nog den berömda droppen snart landat. Imorgon ska jag ställa min chef mot väggen och om han inte har en väldigt väldigt fin förklaring (eller en väldigt väldigt öppen plånbok) är det jag som ringer Fazer per omgående.

Löneeh… "förhandling"

Löneförhandling:
- Chefen levererar en timme och tjugo minuter monolog om att vi ska arbeta åt samma håll, det ska vara roligt att gå till jobbet, vi ska tjäna mycket pengar och företaget ska ju expandera.
- Chefen levererar “Din lön kommer öka 700 från årsskiftet”.
- Chefen levererar fyrtio minuter monolog om hur bra det är att motionera på fritiden.

Jippi…

Jingle bells

Sömnlös.
Rådlös.
Rastlös.
Tröstlös.
Jag ser verkligen fram emot min semester, ynka fem dagar kvar att uthärda nu. Visserligen inleds den ju med en högtid jag hatar, men jag ska nog överleva. Frågan är om jag överlever semestern. Känner jag mig själv blir det mycket soffa, mycket deppa och väldigt lite njuta. Saknaden av Maggan tar kål på mig, jag vet inte hur fan jag ska bete mig. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går, men det är inte alltid så enkelt att skrämma bort alla hjärnspöken, det räcker med en sekund okoncentration så är allt jobbigt och klumpen i magen är där igen. Tre veckor djupfylla skulle sitta fint nu. Låta skägget växa, sitta i morgonrock långt ut på soffkanten och dingla med klockorna, vältra sig i självömkan.
Kanske inte.
Värdelös.

Stålande jävla jul?!

Lucia! Missade det helt, regn och underligt höga temperaturer ställer till årsrytmen ganska rejält. Jul? Va nää, det är väl i slutet av December nån gång? Ösregn och tio plusgrader stressar liksom inte upp julnerverna på samma sätt som stilla singlande snöflingor i sex minusgrader.

(Lucia-) dagen till ära hade chefen igår masat sig till jobbet tidigt. När vi kom dit stod han med ögon stora som tefat, leende från öra till öra och en blick som hos en femåring som snart spricker av glädje och förväntan. Lunchbordet dukat med lussekatter, pepparkakor och glögg. Stämningsfullt inramat med levande ljus och sån jobbig julmusik i bakgrunden. Mycket trevlig start på dagen faktiskt, även om min absolut första tanke var “Hoppas inte det här tar för lång tid, min kunde kommer vid lunch” men den byttes lyckligtvis snabbt ut mot en trevligare. Inte nog med bullar och glögg, dessutom annonserades en femsiffrig julbonus! Sweet! Återstår å se om även denna försvinner i hanteringen ehm.

Idag började dagen något annorlunda: parkeringsböter på fyrahundra spänn! Med minsta möjliga marginal hann subban sätta lappen på min bil. Hade jag kommit ihåg var jag parkerat och gått runt huset på andra sidan hade jag hunnit före henne till bilen. Jag skällde ut henne efter noter och föreslog att hon skulle ta sitt lilla block å bege sig till överklasskvarteret intill istället. Men hon skyllde på sin chef och fortsatte helt kallt förstöra dagen för resten av kvarterets hårt arbetande människor. Jag förstår inte hur man kan leva med sig själv när man pringer omkring och gör livet surt för andra. Skötsamma människor som inte ställt till med något allvarligare än att inte göra det som står på en skylt sex kilometer bort! Inga bilar stod i vägen: ingen kommer dit å sopar, det finns ingen snö att skotta. Lapplisor har ett farligt jobb, den saken är klar, men det blir inte mindre farligt när de lämnar sunt förnuft och vanlig jävla hyfs hemma!