Visst fasiken var den friterade potatisen i korvkiosken skuren med en vinglig kniv en gång i tiden? Visst var den lite vågig sådär, som en sandbotten på Gaddesanna och kallades Pommes Frites? Vad hände, nån som tog patent på dem? Jag har sett dem i frysdisken på ICA, men jag vågar fan inte. Nåt fundamentalt fel på dem måste det ju vara.
Kunden: “Tack och hej”
Jag: “Öööööh vänta, hörru! Glöm inte din kompis i baksätet! Han har slocknat!”
Kunden: “Vem? Nä, honom känner jag inte, du får väl ta med honom tillbaka”
Jag: “Nänänä,� det här är inget hotell, han kom med dig, du får ta hand om honom.”
Kunden öppnar bakdörren, tar tag i kragen på killen i baksätet och välter ut honom på backen och muttrar “trädgårdstomte” samtidigt som han slår igen dörren.
Ok, var är alla mina allahjärtansdagskort? VA? Inte ett enda. Inte ett enda! Nå, jag har fått ett bra erbjudande idag åtminstone.
Livet som taxichaufför är onekligen ganska spännande. Eller åtminstone väldigt innehållsrikt. En helt vanlig lördagkväll händer så mycket underliga saker att man lätt skulle kunna få ihop till en mindre novell.
Temat igår kväll visade sig i min bil vara “Skumma typer”. En läcker brud som erbjöd både det ena och det andra, en relativt känd skurk, två kvarglömda semlor och en kille som fått sitt knä sönderslaget av en vilt främmande turk. När en tvättäkta raggare förklarar att “Han sprang så in i helvete, jag fick ta en taxi för att komma ikapp honom” är det lätt att tro att han överdriver åtminstone lite. Min kollega bekräftade dock händelsen, senare på stationen hehehe.
Tjugofem timmar nu i helgen, 90 den senaste månaden. Det är iofs inte så mycket, men jag har ju mitt vanliga sju-till-fyra fortfarande så det känns i kroppen. Det verkar som det finns nästan obegränsad tillgång av taxijobb om man bara vill. Och jag vill
Enda nackdelen är att det inte blir så mycket tid över för att lata sig just nu, men sånt hinns väl med förr eller senare ändå antar jag.