Tystnad. Tagning.

Jag har jobbat. Jag är trött. Jag vill sova.

Två veckor som taxichaufför och jag gillar fortfarande mitt jobb, underligt nog har jag inte ångrat bytet en enda gång. Största problemet nu är, vad gör man med alla lediga dagar som dyker upp där man minst anar det? Denna veckan har jag varit ledig måndag, tisdag, större delen av onsdagen och det mesta av torsdagen. Visst, lite nattpass lite här och var, men de är ju bara tio, kanske tolv timmar. Idag blev det 12,5 timmar i Nossebro. Man kan säga att 12,5 timmar i Nossebro är nog med arbete för en hel vecka, man har verkligen inte en enda minut över att pusta ut på. Det jag hunnit pressa i mig idag är följande fantastiska hälsomeny:
1 påse Tutti Frutti
1 Mer (riktig, inte mini-)
1 Äpple
Och nu, efter jobbet, en kebabpizza med dubbel sås.

Nu ska jag sova – jag börjar “Senast 07:00, men det kan mycket väl hända att du blir inringd vid fyrasnåret om det dyker upp nåt”. Hehe, konceptet med skönhetssömn är ett minne blott. Å andra sidan kan jag lika gärna skippa den – jag är väl ändå snart gammal nog att skaffa mig grått hår i hästsvans och solarierynkor i hela fejset.

Och en nittonåring.

1 Player – New Game!

05:10 går mitt första pass på. Vad är det jag bytt till?! Aaah! Dessutom måste man ju göra massa saker innan: duscha, raka sig, hoppa i slipsen och snygga till skorna. Inget av mina tidigare jobb har krävt så mycket mer än tandborstning på morgonen, så det här är helt nytt för mig. Jag masade mig ur sängen 04:00 och är sånär som på strumpor klar för start nu. Mina morgonbetyr har mao ökat från 22 till 44 minuter, exklusive datorbestyr som kolla epost, kika på nyheter och spana in väderprognosen.

Game Over

Så var det över. Inget pissande i kompressorrummet, inget gardinsnytande. Jag skaffade en gigantisk smörgåstårta, mina kollegor skramlade till ett par riktigt tjusiga skålar i glas. Det är inte helt utan vemod jag lämnar stället, men det känns verkligen skönt att jag till slut vågade lämna skiten bakom mig och satsa på något nytt. Jag förvånar mig själv lite faktiskt. Nu ska jag sova en stund, sen ska jag dricka obscena mängder sprit tillsammans med Carl, för att fira.

En!

Den här dagen har varit helt olidligt lång och eh… lång. Jag har helt förlorat förmågan att koncentrera mig, det är som att gå i en konstant fylledimma. Inte den där sköna dimman tidigt på kvällen utan den jobbiga, den som dyker upp vid halvsex-snåret när efterfesten varit lite för hård och lite för lång. Körde några timmar taxi nu på kvällen men det kunde nog lika gärna kvittat; blev inte många ören inkört och jag lyckades knappa fel på taxametern på tolv av tolv möjliga resor. Imponerande siffror i sig, men jag är inte helt övertygad om att min nye arbetsgivare uppskattar de små rebusarna jag måste skicka med varje redovisningskuvert.

Imorgon är absolut sista dagen på kukfabriken. Jag ska ägna större delen av den till att leta reda på alla prylar jag släpat dit under åren: en näve tvingar, en mikrovågsugn, en bild på en brud i silverdräkt, en gul hink och en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hade gärna velat knycka nåt litet “avgångsvederlag”, men det finns fanimej inget kul å sno på den firman. NADA!

Live!
mms.0705101357480.jpg
Förmodligen den sista ritningen till ett asfaltskapell jag någonsin gör. Det är inte ens lite svårt att hålla gråten borta :-D
TVÅ!

På vägen hem från vad som om två ynka dagar kommer vara intet annat än ett färglöst minne, passade jag på att svänga förbi taxi och få mitt första schema: fr o m måndag klockan 06:00 klär jag mig i slips och vit skjorta när jag bänt upp mina trötta ögonlock för att masa mig iväg till jobbet. Slut med stålhätta och knäskydd, öronproppar och skyddsglasögon. Och framför allt slut på krympta arbetsbyxor som räcker till mitten på vaderna.

Mer info om bilen:
Den är vit.
Den har stora stereopaketet!
Den kommer efter mitt önskemål utrustas med “Stora starka jävla extraljus” :D

Tre!

Jag fick ett minst sagt trevligt telefonsamtal idag – min nye arbetsgivare ringde och berättade att “min” bil nu är beställd och kommer levereras vecka 25. “En helt ny Saab 95 med skinnklädsel å stora motorn” berättade han stolt och fortsatte med “Jag tog med fem-ekrade alufälgar till vinterhjulen också”.

Imorgon ska jag avsluta det den nye killen påbörjat idag. Inte går det fort inte, men han har åtminstone rätt inställning. För mig som är superpetig med allt jag gör i jobbet är det kanske inte helt jättekul å avsluta någon annans halvbra jobb, men lägger jag manken till kan jag nog dra ut på det större delen av åtminstone förmiddan hehehe!

Ny bil! Yeah!

Fyra!

Imorgon kommer det nya offret för inskolning och jag har planerat veranda sekund av dagen med slavgöra för honom och fickpingis för mig.

Hoppas jag slipper peka.

Fem!

Fem dagar kvar, yeah! Tyvärr åker jag väl på å jobba alla fem, men det får väl gå. Motivationen är lite sådär, effekter av uppsägningen är påtagliga och blir värre för var dag. Hur mycket jag än försöker hålla upp tempot blir det bara pannkaka av mina ansträngningar. Jag orkar inte längre tjafsa med mina kollegor när de gör fel utan konstaterar istället att jag inte behöver bry mig, det är nån annans problem. Från och med om en vecka får de städa i sin egen skit, sota för sina egna misstag.

Och jag får med stor sannolikhet bära skulden.

Sex! (Siffran 6 alltså, inte den roliga sorten)

Några dagar efter jag sagt upp mig frågade jag min chef hur han ville ha det: “Blir det nån nertrappning? Vad ska jag säga till min nye chef, han väntar naturligtvis på besked.” Och fick svaret att han behövde tänka på saken. Två veckor senare kom han till mig och pratade om “Vi satsar på att du slutar här nån gång i slutet på maj då…”. Jag svarade att hans tänkande dragit ut på tiden och det liksom inte fanns så mycket utrymme kvar för nån stegvis nertrappning och att jag inte längre var intresserad. Han surade lite, men hämtade sig förvånansvärt fort och vi kom överens om en helt vanlig uppsägningstid om en månad. Med option om ev framtida inhopp som konsult hehe.

Det verkar som jag blivit lite morskare iom att jag faktiskt inte behöver bry mig om humöret på min chef. Ironiskt nog verkar mitt nyvunna mod ha positiv inverkan på min förr så sure och oberäknelige chef – han har varit riktigt trevlig att jobba med de senaste veckorna. Inte fullt så trevlig att jag skulle överväga att stanna där, men ändå ett bra steg i rätt riktning. Får jag bara bestämt mig om jag ska snyta mig i gardinerna eller utnyttja möjligheten till framtida extraknäck så är snart hela den här trista historien slut. Sju år åt helvete, sex dagar kvar.