Hellmoppers 4ever!

Som stereotyp taxichaufför står man ibland en mindre grupp kollegor, någonstans på ett litet torg, med händerna i fickorna och ser allmänt sysslolös ut. Det ingår i jobbet och – kanske viktigare – i imagen som taxichaffis. De med lite pondus (airbag) spatserar fram och tillbaka medans de lite magrare står still och röker. Ska man stå i flock om fler än tre, bör där ingå minst en mörkhyad kollega eller åtminstone någon av utländsk härkomst. Bilarna kan vara lite slarvigt-spontant parkerade långt ut i gatan och med motorn på tomgång, gärna grupperade efter taxibolag och beställningscentral.

Igår kväll stod jag och Carl vid torget i Lidköping och stereotypade oss. Vi studerade ett gäng unga mopedister som åmade och kråmade sig framför två vackra flickor i korta kjolar. Det gasades och tutades, mopederna stegrades och kördes i cirklar runt de unga flickorna som såg både roade och lite skrämda ut, även om de gjorde sitt bästa för att ignorera pojkarna. Min första tanke var ju att det där ser oerhört fånigt ut och scenen var som tagen ur en dokumentärfilm på Animal Planet. Men, handen på hjärtat, växer man verkligen ifrån sånt? Som vuxen kanske man försöker imponera med andra medel, men metoden är ungefär densamma – briljera och blända! Jag har länge funderat på att skaffa mig en moped för korta resor inom stan. Men det kanske är en livskris mer än en önskan att åka miljövänligt till jobbet?!