Dra râva i sand!

Jag fann en flicka. Hon e nitton år gammal, vacker som en dag, snäll och omtänksam, älskar djur och barn och vill bo i ett litet torp på landet. Vår första date gick som sagt kanonbra – glittrande ögon, försiktiga kyssar och vips var flickan fångad. Trodde jag, ett par veckor senare smet hon, men – skulle det visa sig – lyckligtvis allra högst temporärt. Nu är hon fångad igen! Flickans bästa kompisar Allvar (ja, det är rätt stavat) och Ivar hade dock ingenstans att bo, kanske mest eftersom flickan i fråga inte heller har någon fast punkt i världen att kalla hemma. Ett väldigt litet rum, mitt ute i skogen, med tre gigantiska kattmumsande hundar som sambo är kanske inte ett drömläge för ett par små söta kattungar. Man och bakslug som jag är erbjöd jag självfallet kissarna att flytta in hos mig – jag är väl inte dummare än att jag räknat ut att flickan följer efter hehe! Sagt och gjort, Bröderna Allvar och Ivar tog sin Ikea-påse, sin plastlåda med sand, sin älskade matte och begav sig till byn för att knacka på min dörr. “Välkomna!” sa jag och visade dem runt. “Känn er som hemma!” Det sista kanske jag skulle utvecklat lite, för att känna sig som hemma innebär tydligen att man käkar upp blommorna, klöser sönder soffan och högtalare, pinkar i sängen och ockuperar min flickvän större delen av dygnet. Flickan (som varken pinkar i sängen eller klöser sönder nåt) bor i små påsar utspridda över golvet i lägenheten, kallar platsen för “hemma” och ser allmänt lycklig ut. Svärmor har inte dykt upp nåt mer, vilket förmodligen betyder att jag fick godkänt redan vid första daten?

Just nu mår min flicka inte så bra – något fuffens med magen. Läkarna vill mest bara sticka nålar i henne och ta massa underliga prover. Kissarna mår kanonbra, även om de börjar se lite besvikna ut – förmodligen för att här inte finns några blommor kvar. Jag mår förmodligen bäst av alla, kanske för att jag fångat en flicka jag vill behålla.