Fifteen minutes of fame, moi?

Tro’t eller ej – idag pryder jag – The One And Only – faktiskt första sidan av vår lokala småstadstidning NLT! Jaja, kanske inte hela förstasidan, men jag är med där med bild å allt. Inne i tidningen finner man en artikel där jag “rasar” och dessutom ser allmänt förbannad ut. Sanningen är förvisso att jag är relativt nyvaken och mina ansiktsmuskler helt enkelt inte nåtts av morgonkoffeinet, men det spelar mindre roll; det är en bra bild. Bakom mig syns min absurt stora tv och lite småskit jag borde städat undan. Eftersom jag visste att artikeln skulle komma har jag passat på att anmäla mitt tvinnehav till kuksuga… eh förlåt, utsugarna i Kiruna. Det lär inte bli långvarigt med tanke på den löjligt väl tilltagna summan för tre ynka skitkanaler, men jag får väl härda ut tills mina femton minuter är slut.

Nämnvärt är kanske dessutom att detta faktiskt är första gången jag identifierar mig själv på bloggen. Jaja, jag är väl föga anonym annars heller, men nu idag har jag historiskt länkat till en bild och mitt riktiga namn.

Det är så förbannat synd om folk

Jaså, jag fick en måttligt bra start på min dag. Nu är det synd om nån igen, Aftonbladet skriver idag om en rullstolsbunden (Han är inte bara rullstolsbunden, han är kändis oxå!) som känner sig “kränkt och förtryckt”. En inte helt ovanlig känsla man har som taxichaufför hehe. Jag blir ofta riktigt för förbannad när jag läser den ofiltrerade sörja som Aftonbladets inkompetenta rubrikjägare spyr ur sig, men det här är ju under all jävla kritik. Klockan är mitt i natten å jag ska hoppa i taxislipsen och masa mig iväg ner till bilen. Vad jag ser fram emot är en dag fylld med små ilskna tanter med käpp, folk i femtiokilos rullstolar, gubbar med rullator och stomipåse och vresiga ungar med ännu vresigare föräldrar – alla med en önskan om att jag kan hjälpa dem med ett transportproblem. Jag kommer göra mitt allra bästa för att lösa det, jag lär göra mitt bästa för att släpa omkring på rullstolar, gåstolar, sittstolar, matkassar, hundar, blommor, medhavd mat och all möjlig och omöjlig skit. Jag kommer göra det med glädje och jag kommer tycka om mitt jobb. Men jag tänker inte försöka lirka in tvåhundra kilo permobil i skuffen på min lilla Saab.

Legosoldater med stora bröst och randiga sockar.

Verkar som jag har en bedragare på bloggen! Någon vill få mina kära besökare att tro att jag skulle lämna min post och överlåta min plikter till kreti eller pleti. Ha! Kommer inte på tal, en sjunkande kapten blir vid sin läst… häst… nåt! Dock börjar hela vantehistorien ta på krafterna, de senaste veckorna har mitt hem blivit invaderat av ytterligare okända plagg, allt från från underkläder till… eh överkläder. Enligt bifogade små hotbrev – där man kallar sig bl a “Det Tunga Artilleriet” – vill man få mig att tro att detta skulle vara någon sorts fritagningsmanöver från Lovikaregementet. Föga framgångsrik vill jag påstå, men inte desto mindre obehaglig. Den färgglada garderoben växer och Vanten lyser fortfarande med sin frånvaro sedan Ankmaffians lilla helgnöje. Mina små gula soldater har plikttoget inte yppat minsta lilla pip om den ödesdigra söndagen, men min magkänsla säger mig att det numera finns ett rött garnnystan bland ståplatserna i Stadsparksdammen.