All your base are belong to us

ALARM! ALARM! Min lilla svarta livsorganisatör stirrar tomt på mig och skriker att det är dags för tvagning och utfodring innan dagens pensionärsvikande. Det är bäst jag gör som den säger, min erfarenhet säger mig att maskinen vet bäst. Själv har jag ju ingen som helst aning när, var och hur jag ska existera och det är inte helt utan oro jag inser att 104 gram japansk elektronik har mer kontroll över mitt liv än jag själv. Utan min mobiltelefon, skulle jag sluta finnas? Du… jag tror fan det. Men det känns som om förändringens varma vindar drar in över mig och mitt ego – jag misstänker att min flickvän håller på att bygga bo här. Det har planterats plastflaskor i badrumsskåpet, rosa underkläder i tvättkorgen och havregryn i skafferiet. Jag vet inte om det är bra eller ej, Maria har förvisso bättre koll än jag, på det mesta. Hon vet när jag börjar jobba, slutar tvätta och borde käkat, men jag är ändå osäker. Å ena sidan är jag ju faktiskt ganska nöjd så länge jag får bossa över fjärrkontrollen till tv:n.
Å andra sidan blir de ju två mot en.