Fifteen minutes of fame, moi?

Tro’t eller ej – idag pryder jag – The One And Only – faktiskt första sidan av vår lokala småstadstidning NLT! Jaja, kanske inte hela förstasidan, men jag är med där med bild å allt. Inne i tidningen finner man en artikel där jag “rasar” och dessutom ser allmänt förbannad ut. Sanningen är förvisso att jag är relativt nyvaken och mina ansiktsmuskler helt enkelt inte nåtts av morgonkoffeinet, men det spelar mindre roll; det är en bra bild. Bakom mig syns min absurt stora tv och lite småskit jag borde städat undan. Eftersom jag visste att artikeln skulle komma har jag passat på att anmäla mitt tvinnehav till kuksuga… eh förlåt, utsugarna i Kiruna. Det lär inte bli långvarigt med tanke på den löjligt väl tilltagna summan för tre ynka skitkanaler, men jag får väl härda ut tills mina femton minuter är slut.

Nämnvärt är kanske dessutom att detta faktiskt är första gången jag identifierar mig själv på bloggen. Jaja, jag är väl föga anonym annars heller, men nu idag har jag historiskt länkat till en bild och mitt riktiga namn.

Det är så förbannat synd om folk

Jaså, jag fick en måttligt bra start på min dag. Nu är det synd om nån igen, Aftonbladet skriver idag om en rullstolsbunden (Han är inte bara rullstolsbunden, han är kändis oxå!) som känner sig “kränkt och förtryckt”. En inte helt ovanlig känsla man har som taxichaufför hehe. Jag blir ofta riktigt för förbannad när jag läser den ofiltrerade sörja som Aftonbladets inkompetenta rubrikjägare spyr ur sig, men det här är ju under all jävla kritik. Klockan är mitt i natten å jag ska hoppa i taxislipsen och masa mig iväg ner till bilen. Vad jag ser fram emot är en dag fylld med små ilskna tanter med käpp, folk i femtiokilos rullstolar, gubbar med rullator och stomipåse och vresiga ungar med ännu vresigare föräldrar – alla med en önskan om att jag kan hjälpa dem med ett transportproblem. Jag kommer göra mitt allra bästa för att lösa det, jag lär göra mitt bästa för att släpa omkring på rullstolar, gåstolar, sittstolar, matkassar, hundar, blommor, medhavd mat och all möjlig och omöjlig skit. Jag kommer göra det med glädje och jag kommer tycka om mitt jobb. Men jag tänker inte försöka lirka in tvåhundra kilo permobil i skuffen på min lilla Saab.

Legosoldater med stora bröst och randiga sockar.

Verkar som jag har en bedragare på bloggen! Någon vill få mina kära besökare att tro att jag skulle lämna min post och överlåta min plikter till kreti eller pleti. Ha! Kommer inte på tal, en sjunkande kapten blir vid sin läst… häst… nåt! Dock börjar hela vantehistorien ta på krafterna, de senaste veckorna har mitt hem blivit invaderat av ytterligare okända plagg, allt från från underkläder till… eh överkläder. Enligt bifogade små hotbrev – där man kallar sig bl a “Det Tunga Artilleriet” – vill man få mig att tro att detta skulle vara någon sorts fritagningsmanöver från Lovikaregementet. Föga framgångsrik vill jag påstå, men inte desto mindre obehaglig. Den färgglada garderoben växer och Vanten lyser fortfarande med sin frånvaro sedan Ankmaffians lilla helgnöje. Mina små gula soldater har plikttoget inte yppat minsta lilla pip om den ödesdigra söndagen, men min magkänsla säger mig att det numera finns ett rött garnnystan bland ståplatserna i Stadsparksdammen.

Ankmaffian

ankattack.jpgMedlaren gav upp, innan jag ens ställt mina krav! Utan medlare ingen lösning. Vanten börjar bli besvärlig och ställer till problem. Den håller en plats upptagen i byrålådan och vägrar desutom äta. Jag lät min inte helt vänligt inställda ankmaffia ta med sig vanten på en promenad i den skumma delen av betongdjungeln, deras order var: “Enjoy”…

Mössan talar ut om SEX-chocken

Igår kontaktades Life, The av Mössan – en av huvudpersonerna i vantedramat – och ville göra ett uttalande. Jag begav mig till hallen för en intervju och möttes av en minst sagt skakad huvudbonad. Vi talade en stund över en kopp varm choklad och mössan berättade om sin traumatiska vecka på hatthyllan med Vanten.

- Vad hände egentligen på hatthyllan, var Vanten där hela tiden?
– Vanten gömde sig de första dagarna, men jag visste att den var där, jag kunde känna närvaron. Det isade i garnet på mig!
- Gjorde vanten några närmanden?
– Inte mot mig, inte de första dagarna. Men jag kunde höra hur Halsduken grät om nätterna. Ibland hörde jag små skrik av smärta uppblandat med prasslandet och jag visste att det snart var min tur.
- Såg du vad Vanten gjorde med halsduken?
– Nej, jag såg inget, det var alltid mörkt. Men jag hörde.
- Berätta om den sista natten på hattyllan.
– Vanten kom smygandes redan tidigt på kvällen, halsduken hade trillat ner över kanten tidigare på dagen och hängde livlös över en galge. Jag visste direkt att nu är det min tur.
- Sade den något till dig?
- Den sa inget, kom bara och lade sig på mig, utan ett ljud. Jag har aldrig någonsin varit så rädd!
- Vad hände sen?
– Den… den tog på mig, stoppade in sin tumme under kanten… usch, det är… det var… nä.
- Var Vanten vid något tillfälle inne i dig?
– Ja, hela Vanten var inne i mig vid två tillfällen under natten. På morgonen gav den sig iväg och efter det såg jag den aldrig mer.

Life, The har kontaktat ordningsmakten med Mössans berättelse, men enligt uppgift måste ett sådant vittnesmål ogillas om Mössan inte själv gjort en anmälan mot Vanten.

Halsduken upprepad?

Tidigt på morgonen igår, fredag, hittades Halsduken slarvigt hängd över en galge. Det är oklart om plagget är intakt, men säkra källor uppger att den randiga halsvärmaren var livlös vid upptäckten och skyndsamt veks ihop och fördes till byrålådan. Ett vittne till händelsen kommenterar:
- Det var ett solklart självmord! Halsduken bara seglade ner över kanten på hatthyllan, det fanns ingen annan där.
Ordningsmakten rapporterar att inget tyder på yttre våld. Inga inga revor i väven, förutom några brustna maskor som bedöms vara äldre skador.

Vanten

vante.jpg
Det visade sig nyligen att jag haft en objuden gäst i mitt eget hem – en röd vante! En parasit, som olovligen intagit min hatthylla, skrämt min mössa och besudlat min halsduk. Upptäckten var för mig en oerhörd chock, men som den varmhjärtade och sympatiske kille jag egentligen är, ville jag återgälda vanten till sin matte. Efter vissa svårigheter att kontakta vantens matte lämnade hennes kontaktperson besked om att jag skulle leverera vanten till en adress i ett av stans skummaste kvarter. Med tanke på min traumatiska upplevelse och psykiska lidande vågar jag mig knappast ut i mörkret med en okänd vante i släptåg. En vante i den här kalibern kan vara kapabel till nästan vad som helst, inget sällskap mamma rekommenderar direkt.

Jag har ännu inte lagt fram mina krav, men vanten är för tillfället vid god vigör. Skulle dock fler bekanta blandas in, är jag inte främmande för att låta vanten möta sin skapare! Ta mig på allvar, jag är djurvän och hjälper mer än gärna änderna i parken att hålla värmen i vinter…

En timme gåshud

Jag trodde jag hade hittat det perfekta sättet att avsluta min nio dagar långa semester; en timmes manlig avslappning framför tv:n med ögonfägring i sin absolut renaste form – flickor med väldigt lite kläder. Vad kan vara bättre än en kall öl i näven och modeshow på tv med snygga brudar, sexiga underkläder, glitter och musik? Mums! Eller…?

Nope! Inte ens nära, “Victoria’s Secret Fashion Show 2007″ må vara väldigt, väldigt mycket, men inte är det avslappning! Redan efter ett par minuter kände jag att mitt stackars hjärta fick slita som aldrig förr med att pumpa runt mitt blod i pirrande ådror. Eller kanske precis just som förr? Vem minns inte tonåren, med hormoner i kaos och hela världen till synes full av ben, rumpor och bröst!? Tamigfan, är det inte precis exakt samma känsla, nu förstärkt av vingar och kaninöron! Tur att både Seal och Spice Girls dök upp i showen, annars hade jag nog tuppat av. Nu ska jag bara försöka få ner min puls till normala nivåer igen, får väl kolla på fotboll eller nåt annat sömnpiller.

Handtag, famntag, klapp eller dricks?

Äntligen är julfirandet över! Jää! Varför har vi ingen skiten-är-över-dag som faktiskt vore nåt att fira!? Nu kan vi återgå till en trist grå tillvaro i våra miserabla små patetiska liv, slappna av och samla energi till nästa drabbning: Nyår!

Som kanske bekant jobbade jag hela julen. Tro’t eller ej, men en å annan liten tant hade fått sig ett bad – eller åtminstone varit ganska nära vatten – och hoppat i sin röda julkjol. Trendigt värre just nu är tydligen att lämna sin rollator å käpp hemma när man vill imponera på barn och barnbarn. Att det sen tar en halv minut per steg och hela släkten behövs för att hålla tanten på rätt köl, är tydligen irrelevant. Är taxin några minuter sen ska det gnällas och protesteras, trots att kärringen inte ens är klädd. Alla vill såsa omkring i sin egen snigeltakt, krama alla släktingar en extra gång och envist försöka få det minsta barnbarnsbarnet att vinka hej då. Skulle den stackars sönderstressade taxichauffören våga sig på att förklara att det får ta max en minut att vika in tanten i bilen möts han av sura, mördande blickar och en och annan kommentar om att farmor minsann har lite svårt att gå och faktiskt fått lov av “nån tant på kommunen” att ta en hel evighet på sig. Väl inne i bilen ställer alla samma fråga (och då menar jag verkligen alla): “Är det mycket att göra nu ikväll?”. Svaret ekar mellan öronen “Fatta att jag har bråttom istället för att kallprata massa skit!”, men mellan de falskt leende läpparna rinner ändå ett sött “Tja, det har varit ganska mycket ja, men det är ju trots allt julafton” fram. Sött å sliskigt men det smakar fan galla!

Den bästa julklappen hittills är en kyss från en vacker ung blondin. Jag hävdade visserligen att det var dricks men öh, det är inte helt lätt att argumentera när man blir avslätad av en läcker 20-åring med kjol som slutar där den börjar och en hylla som kämpar och sliter för att hålla sig kvar i urringningen som når halvvägs till naveln. Julklapp eller inte, vissa kunder gör det helt enkelt lättare att stå ut med övriga :)

Stora vågor – liten skål

Man kan säga att det sket sig. Yup, det sket sig f u n d a m e n t a l t ! Flickan jag fångade är näst intill perfekt, så när som på ett enda ynka litet fel hmmm… hon vill inte vara min! Det tog henne ungefär två veckor att komma på och hela affären blev så oerhört komplicerad att jag inte ens tänker försöka återge det här. Nej, jag deppar inte för en bortsprungen brud, men jag saknar faktiskt bröderna Allvar och Ivar.

TomtebrudI övrigt är det jobb jobb jobb som gäller, det händer inte så mycket annat just nu. Jag tänker försöka hålla uppe tempot året ut och inleda 2008 med en liten semester. Inte för att jag vill ha nån semester, men min omgivning gnäller och skriker om att jag kommer ledsna på mitt jobb, bli “utbränd” och hamna på psyket. Har lite svårt att tro dem, men det kanske är dumt att chansa. Till min fördel ligger onekligen att jag slipper lida av den julstress resten av världen upplever så här i slutet på året. Jag bryr mig inte, jag högaktningsfullt jätteskiter i denna så kallade högtid! Jag har t o m skapat en helt julfri zon i min lägenhet. Smaka på den meningen… visst låter det härligt? “En helt julfri zon!” Här finns inte minsta lilla tomte, glitter eller barr. Inga änglar, inga guldfärgade kottar, inte en julstjärna så långt ögat når, jag har inte ens en julstake i fönstret! Mitt hem, mitt slott, min borg är en fristad där man får vara sig själv, dricka norrlands guld och käka nötter istället för att bälga i sig julmust, peta loss knäck ut tänderna och se de där förbannade skumtomtarna överallt. Inte nog med det, jag har lyckats planera mitt julschema så att jag jobbar både julafton och juldag, från eftermiddag till sent på natten. Visst är jag smart? Inte en chans att nån kan tjôta iväg mig på julmiddag eller paketöppning – jag ska sova och jobba! Det är min rättighet som vuxen att slippa sitta å öppna paket med strumpor och schampo när det finns två små barn i familjen som mer än gärna gör jobbet. Självklart har jag massor med julklappar till mina små systersöner slash gudsöner, men de vuxna får vackert klara sig helt utan “tomtehälsningar från tomtenissen” i år. Jag ska skuffa omkring rullatorer och vika pensionärer som vilken måndag som helst. Möjligen med den skillnaden att någon av dem kanske fått sig ett bad och kanske t o m klätt sig i något annat än beige – julen påstås ju vara en tid för mirakel hehehe!